11.00 När de hade tryckt hårt på min mage så att moderkakan kom ut gick det inte lång stund innan jag började blöda och de tryckte på larmknappen och rummet fylldes med folk. Läkare, flera BM och flera usk. 'Min' BM tryckte så fort det hände stenhårt på min mage för att komprimera livmodern. De andra drog i båda armarna och satte nålar/gav diverse läkemedel. Och läkaren försökte desperat se vart blödningen kom ifrån. De satte KAD. Har i min journal sett att jag fick Methergin (sammandragande effekt på livmodern, minska blödning), cytotec (också för att aktivera livmodern?), syntocinondropp (värkstimulerande?) Cyklokapron (blödningshämmande). När blödningen inte gav sig sade läkaren att vi nog måste åka ner till op. Jag hade bara legat lugnt och låtit dom hålla på, ingen sade något till mig om vad som hände eg, möjligen att de sade 'vi måste stoppa blödningen'. Men när de började prata om op kände jag bara att nej nej nej! Som tur var lugnade sig blödningen, läkaren satte tamponad. I journalen står det att det tolkades som atonisk blödning, dvs livmodern drogs inte samman. Direkt när allt lugnat sig körde de mig till Neo och jag fick ha vår lilla kille på bröstet. Så himla bra att de var måna om att jag skulle få komma till mini snabbt och de kom sedan till neo och undersökte mig med jämna mellanrum.
Vid det här laget hade jag inte sovit sedan torsdagsmorgonen och nu var det mitt på dagen på lö. Inte ätit sedan fre lunch om det nu kan räknas, det lilla jag åt som jag spydde upp. Och jag hade blött 1,5l blod. Men kroppen är fantastisk som kan ta fram superkrafter! Jag var tvungen att fasta i 3 timmar men sedan körde de mig till förlossningen igen och undersökte mig. Sedan fick jag duscha och blev visad till vårt rum på BB och fick middag. Sedan var jag som en ny människa, om än trött! Men hade inte ont alls och behövde inget smärtlindrande alls, halleluja! De kollade mig regelbundet något dygn, hade lite högt lpk som sjönk och lågt hb så fick Niferex.
Anton då. Han vägde 2590 och var 46 lång. Han skrek direkt när han kom ut. På neo satte de direkt sond, cpap och elektroder för hjärtfrekvens, andningsfrekvens och saturation (syremättnad). Vi fick direkt sitta med honom på bröstet. Larmen plingade om vartannat vilket var jobbigt (larmar när det kommer under gränsvärden) men oftast var det dålig kontakt som var orsaken. I cpapen blev det kondens ibland och då skrek han. Cpapen togs bort på söndagsförmiddagen, så skönt när han slapp den och han syresatte sig fint, och vi kunde se hans ansikte mer! Han hade lite svårt att hålla blodsockret så från sön-mån kväll fick han dropp. Han hade gulsot och fick sola lö-tis. De stack honom ofta i både händer, fötter och huvud (ffa för att kolla blodsocker och bilirubin) och de hade svårt att få ut blod, lilla hjärtat hade tillslut blåmärken från stick överallt. Han hade apneér då han slutade andas vilket medförde att HF och saturation sjönk. Detta var det jobbigaste man fick ju panik när han inte andades, men han vände det alltid snabbt på egen hand, det var bara någon gång vi fick nypa till honom. Men han fick peyona (typ koffein som vi förstod det) från söndagskvällen fram till att vi åkte hem i princip. Han fick även lite kalcium mm då det var lågt.
Anton låg i 'intensivrummet' och vi sov ju på BB så på nätterna gick vi till honom och dagarna spenderade vi hos honom förutom när vi åt. Jag började direkt med bröstpump och pumpade 7-8ggr per dag och det kom igång redan på söndagen så han kunde börja sondas med min mjölk och sedan kunde jag hela tiden fortsätta pumpa i takt med att hans matintag ökades. Personalen på neo i Kalmar var toppen, vi trivdes jättebra där! Pga platsbrist bytte vi dock rum på BB 3 ggr vilket var jobbigt, sista natten sov vi tom två våningar ned på barnavdelningen..
Neo vaggan i Kalmar
På tisdagen 18/7 flyttades vi till Jönköping. De kom med ambulans och hämtade Anton och vi fick köra egen bil. Denna dag var jag verkligen på bristningsgränsen.. Orolig över hans apneér, väldigt orolig över flytten och den stress det skulle innebära för honom (och risken i trafiken fick jag panik över!) men det gick ju fint.
Transportkuvösen
I Jönköping låg han i sal med 4 platser. Hans värmedyna plockades bort på onsdagen för han var alltid skållhet och höll värmen så bra. Allt flöt på. Varje gång han sondades (var 3e timma) låg han vid bröstet och amningstränade. Livet var typ blöjbyte, amma/sonda, pumpa och så försöka äta. Och så började det om. I Kalmar fanns det mat att hämta alla mål som vi fakturerades för efteråt men i Jkpg på familjeenheten fick man ordna allt själv. Personalen i Jkpg var ok, vi fick inte samma relation till dem då man inte var lika nära som i Kalmar. Men vilken fantastisk vård det finns, tack och lov!
Salen i Jkpg
21/7 fick han följa med oss till rummet dagtid och 22/7 fick han sova hos oss. Man hade då övervakning med en portabel liten monitor och vi skrev ned HF och saturation varje halvtimma. Vi försökte nu börja träna på att inte titta så mkt på monitorn vilket var svårt och lite jobbigt, det var ju vår trygghet! Vi började komma igång med amningen och började göra avdrag på sondmatningen vissa mål. 25/7 plockade de bort HF-elektroder och de slutade med Peyona. 26/7 tog de bort all övervakning och 27/7 fick vi åka hem men var fortsatt inskrivna med hemsjukvård. Han vägde då 2770g och var 48 lång.
4/8 slutade vi använda sonden och helammande. Morgonen den 6/8 drog vi sonden och 10/8 skrevs vi ut från neo! Han vägde då 3420g och var 49,5 lång!
Under förlossningen
På väg hem :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar