21 november 2017

Rädslan

Jag har under några veckor nu varit inne i en period då jag är så förfärligt rädd att något ska hända Anton. Närmare bestämt att han ska sluta andas. Vet inte om det beror på att han de facto hade flera andningsuppehåll per dag på neo, eller att jag nyligen läste på Instagram om ett barn som gått bort i psd. Fy fan vad de föräldrarna måste gå igenom nu. Att  förlora sitt barn måste vara något av det värsta som kan hända. Hur ska man kunna leva vidare? Kanske beror det också på att jag börjar förstå att Anton är MITT barn. Min älskling. Min underbara lilla mini-me. IVFen gick bra. Graviditeten gick bra. Han finns och han är min. Kärleken bara växer för varje dag, han är det bästa jag har, det bästa som hänt mig!

Den här rädslan visar sig genom att jag inte vill lämna honom. Tex om han sover vill jag helst inte lämna rummet (sen sover han ändå sällan själv längre desvärre😏..) Jag tittar och känner även ofta att han andas. 

När vi var på IKEA förrförra helgen så sov han i selen och efter att vi strosat runt ett tag kom paniken som en stor våg över mig, för jag hade gått omkring och inte kollat till honom. Jag lade min hand på hans rygg men kände ingen rörelse. Strök honom lite i ansiktet, han sover oftast lätt och vaknar/rör sig oftast av det - men ingenting. Paniken övermannade mig vid det här laget och jag gjorde nog någon större rörelse utan resultat. Så med skräcken som ett äckligt kallt täcke över mig och ett hjärta som stannat, knäppte jag loss och började lyfta upp honom och sade Anton med panik i rösten. Då suckade/grymtade han till lite och jag höll nästan på att börja gråta. 

Du lilla människa, utan dig skulle jag gå sönder. För dig ska jag göra allt och du ska få all kärlek i världen. 





Inga kommentarer: