Den här rädslan visar sig genom att jag inte vill lämna honom. Tex om han sover vill jag helst inte lämna rummet (sen sover han ändå sällan själv längre desvärre😏..) Jag tittar och känner även ofta att han andas.
När vi var på IKEA förrförra helgen så sov han i selen och efter att vi strosat runt ett tag kom paniken som en stor våg över mig, för jag hade gått omkring och inte kollat till honom. Jag lade min hand på hans rygg men kände ingen rörelse. Strök honom lite i ansiktet, han sover oftast lätt och vaknar/rör sig oftast av det - men ingenting. Paniken övermannade mig vid det här laget och jag gjorde nog någon större rörelse utan resultat. Så med skräcken som ett äckligt kallt täcke över mig och ett hjärta som stannat, knäppte jag loss och började lyfta upp honom och sade Anton med panik i rösten. Då suckade/grymtade han till lite och jag höll nästan på att börja gråta.
Du lilla människa, utan dig skulle jag gå sönder. För dig ska jag göra allt och du ska få all kärlek i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar