Jag gick lycklig ut genom dörren ikväll. Livets kyla slog emot mig och mörkret omfamnade mig likt försökte det dra sig med mig, men ikväll är jag oberörd. Jag stannade ett kort ögonblick på trappen med ett leende på mina fuktade läppar. Men i lyckan fanns även du och helt plötsligt stal du mina obekymrade andetag ifrån mig. Du bröt dig in i mina tankar och jag lät dig stiga på trots att jag visste. Först smekte du varligt min kind och jag slöt mina ögon och kände att leendet föddes av din beröring. Och du visste att beröringen var det som räckte för att du sedan trygg skulle kunna gå din väg. Jag såg dig försvinna och leendet dog.
Jag tog mitt hjärta i handen och gick mot bron. Jag kämpade in i det sista, ville inte låta dig se mina tårar. Jag hörde i vinden att du var med mig där jag satt. Jag lade mitt huvud mot din axel och tillät mig känna mig liten och besegrad. Jag kände mig som en skör fjäril och rädslan för att få mina vingar avklippta letade fram tårarna som vätte din jacka. Rädslan för att du inte kan sluta trots att du vet att det är fel. Rädslan för att allt då tar slut för att du inte gav mig något val då det föder min smärta. Dina ord var tänkta att inlinda mitt hjärta och själ så bomullslent men jag såg dig i ögonen och sa att ord är endast ord och att mina vingar redan drabbats av ordens innehållslösa knivskarpa osanning. Min blick försvann uppslukad av tystnaden som lät som tystnad aldrig annars gör.
Jag klädde av mig allt som du genom mig gjort för att störa min lycka. Trots rädsla måste livet näras med syre. Jag insåg att jag måste finna det vackra som ger mig styrkan att flyga en väg jag egentligen är alldeles för utmattad för att besegra i både tanke och hjärta. Orden föll ner från himlen och jag förstod att detta är Jag och jag måste förlika mig med att behöva plocka ut mitt hjärta då och då, stirra på det och fråga mig Är det värt det? Du hörde mina vingslag och ikväll kastade jag mig utför stupet för att testa om mina vingar orkade bära rädslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar