12 december 2008

Kvällspromenaden


Jag gick ensam och längtade ikväll, i en önskan om att finna din värme i nattens djävulska och kalla omfamning. Jag satt i natten och väntade på tiden som aldrig kom och sekunderna gick emot tidens alla hopp. Min kropp skrek efter din lätta beröring som fick tiden att vända till ett annat liv. Jag slöt mina ögon och såg din kropp farmför mig och stred mot snön som förseglade mina ögon från att se. Dina läppar mot min hals var tydligare än spåren jag lämnade efter mig i snön och jag undrade om dina händer åter skulle finna sina vägar över min hud. Jag ställde mig vid bron inatt. Tänkte på hur du berörde mig utan att finnas i mina kärleksådrors blod. Jag ville inte återvända ikväll. Ville inte överväldigas av tomheten av att inte få slingra min kropp runt din. Att vakna av nattens råa ensamhet och inte av din varma hud och dina vandrande händer mot min kropp. Jag talade med natten där jag stod på bron. Erkände min begynnande känsla som var alldeles för ny för att annars få förklaras. Snöflingorna föll i takt med orden som slog mot vattnet och jag visste inte om de skulle överleva eller om jag genom att uttala ord av hopp sände dem in i dödens djup.

Min blick stirrade ut i en frostklar natt och min hand färgades vit av bleka kalla snöflingor. De smälte i min hand för att sedan få mig att frysa till is där jag väntade på en vilsegången tid som aldrig kom. Mina kalla händer formade sig hjälplöst kring mitt ansikte och aldrig hade en längtan varit så uppenbart hjärtskärande. En okänd hand rörde lätt vid mitt hår men mina tårar hade frusit till is och lät mig inte se. Jag lutade försiktigt mitt ansikte bakåt och en fjäderlätt kyss träffade min panna samtidigt som en öm hand smekte min kind. Dina läppar kysste ömt mina ögon och fick tårdropparna att tina och jag var nattens klaraste kristall.

Natten vaknade till liv och översköljde mig med vetskapen om att dina smekningar och kyssar blott var ett minne och en önskan efter mer. Jag slog mina händer mot den hårda marken och mina hjärtslag avtecknade sig som djupa sår i snön.


//Jenny

3 kommentarer:

Fia sa...

vad fint du skriver.. underbart!!

Anonym sa...

Jenny, jag blir aldeles tårögd när jag läser dina dikter.. Vart får du allt sånt här ifrån. Du mår väl bra lilla gumman? Annars kommer ja in o dricker vin med dig på direkten=) PUSS/Elise

Jenn sa...

Tack Fia gumman =)

haha jaaa jag mår underbart! Gjorde ett litet statement för ett par mån sen för att ni inte ska tro att det är exakt mig det handlar om, bara lite =)
Men vin ska vi dricka iaf duuu pullan! Pöss