Allenast mörker där jag mötte mina tankar. Jag vandrade i natten och letade efter dig, gick vägar där våra sökande själar kunde tänkas sammanfalla. Siluetter i natten kom till mig och låt mig se er i månens rådvilla sken, under ett himlavalv mitt i ett liv där du passerar förbi. Ett flyktigt ögonblick och jag väntar. Väntar på samma plats under himlavalvet för att möta dig igen. Så mycket längtan i en oformlig verklighet.

Hon vill lämna dig i natt, öppna allt som är du och låta nattens sista vindpust föra dig bort. Skingra hoppets dimma för att rädda sig själv från känslan som rispar hennes inre i en livets återvändsgränd. Insikten av en emotionell ruin med ett ändlöst slut och jag slår ner min blick i den hårda asfalten. Jag betvingar dig att lämna en livstid av mitt medvetande, jag får dig aldrig åter förnimma. Du. Är. Förlorad.