Kvällspromenaden

Jag går längs med ån ikväll. Regndropparna faller i otakt i natten, som för att få mig att stanna upp. Jag sträcker ut min bara hand och låter regnet komma till mig bara för att jag tror att kanske, kanske finns du i var droppe som fångas upp av min hud. Kanske kan vi mötas igen om jag stannar upp, sluter mina ögon och känner din beröring i varje droppe som jag får.

Kylan väcker mig till liv och mörkret ter sig som en kompakt dimma framför mina ögon. Jag lägger varligt min våta hand mot min kind samtidigt som tanken säger mig aldrig mer.

Jag rör mig framåt i natten utan mål. Medveten om att jag är förföljd. Men jag ser mig inte om då jag inatt ska lämna min tomma själ som så full av känslor nu inte klarar mer. Följ mig du, där jag går barfota i honungsdaggen, ty mig kan du aldrig fånga, då jag är fångad i mig själv.

//J