9 oktober 2008

saknad

De följande dagarnas melankoli har jagat ikapp mig i kväll. Det är snart två år sen nu. Två år sen du slets ifrån livet och mig. Jag sluter mina ögon och minns. Hör din röst inuti mig, hör hur du pratar med mig, svarar när jag berättar och undrar. Det hugger till i hjärtat vid tanken på att jag nu vandrar genom livet själv. Utan dig.

Underbara mormor

Jag står vid ån ikväll. Rädslan för att minnena ska blekna sliter och river. Jag putsar varje tanke, varje minne, varje känsla var eviga dag. Ser mig om efter en lucka i tiden, ge mig bara en dag till..en timma..en minut.. Jag faller ner på knä och låter gråten komma till mig. Låter tårarna rispa mina kinder bara för att inse att saknaden inte blivit mindre och att blytunga tårar aldrig slutar falla...


Kan fortfarande inte förstå hur nånting bara kan... ta slut.
Vara borta.
För alltid.

Vem har stigit upp till himmelen och åter farit ned? Vem har samlat vinden i sina händer? Vem har knutit in vattnet i ett kläde? Vem har fastställt jordens alla gränser?

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hon kommer alltid att finnas med oss,det känner du säkert.Hon skulle bli väldigt ledsen om du mår dåligt ,det vet du,,,eller hur?
Kom ihåg allt roligt och tokigt ni gjort,då kommer leendet fram jag lovar.

Anonym sa...

*krama hårt*

Jenn sa...

Ja det vet jag... Men ibland måste vi få vara ledsna och sakna.. Samtidigt som jag kan skratta mitt i alla tårar åt allt galet vi gjort.. =) Åt glasögon som hänger i granar och mormor som springer omkring hoandes i skogen.. och att hon ville ha nåt starkare på den där grejen på sjukhuset haha!

Anonym sa...

Var glad att du har fina minnen :)
Kram

Fia sa...

Ja, man måste få ha dom stunderna när man bara gråter och frågar sig varför för att uppskatta alla fina minnen man har ihop *kramar om*

Anonym sa...

Jag saknar faktiskt oxå din mormor då å då..hon ska ju lixom gå förbi pappa där uppe titt som tätt mä en hink i handen..precis som min mormor :D