När jag ska skriva vill jag gärna ha ett flyt i huvudet som smittar av sig på fingrarna. Jag vill ha en idé som utvecklas så fort fingerspetsarna når tangenterna, som utvecklas av tangenterna. Att sätta sig ner med fingrar som stannar en centimeter ovan tangenterna eller pappret, fingrar som söker, som vill men inte vet alls vart de ska ta vägen tar bort charmen med att skriva. En krystad text producerad av vilsna fingrar är i min värld en oäkting till text. Oärlig. Tillgjord. Det är som att man inte kan framtvinga kärlek, man kan inte heller framtvinga ord.
När fingrarna stannar en centimeter ifrån en välgjord text blir jag helt blockerad, och besviken. Varför vill inte orden komma till mig, vandra genom huvudet, ner i armarna och ut i fingrarna och bara rinna ur mig? Det finns så mycket ord där inne, men dom vägrar forma sig till en begriplig kontext. De dagarna är det lika bra att låta bli. Vänta in orden. Söka efter en känsla, en idé, en tanke, en åsikt, en förnimmelse, något som är jag idag. För det som inte är jag kan aldrig bli äkta. Eller är det det äkta påhittade? Och har det ett värde som jag förbiser?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar