Det känns som att det kommer gradvis smygande för att chocken inte ska bli så stor. Fast jag är fortfarande väldigt osäker. Det är svårt när man verkligen inte vill mer, fast ändå kan man inte tänka sig att lämna. Speciellt eftersom attdet verkligen enbart beror på en enda sak. Men när man gör vissa insikter, kan man aldrig gå tillbaka till den välsignade ovissheten.

Skulle vilja sticka iväg på semester minst 1 månad och bara få landa i allt lite. Men nu blir det ingen semester, nu är det sömn som gäller. Helst 12 timmar om jag fick med tanke på hur matt jag känner mig.