Jag kan vandra i mina egna tankar i timtal. Nu är det dagar, veckor nästan månader. Jag försöker diskutera med mig själv, vara min egen samtalsledare och funderar på vad ett klokt svar skulle vara. Men kanske framförallt vad det skulle innebära. Jag har gått från förvirring till uppgivenhet till förtvivlan. Jag har försökt sortera mina tankar i hyllor, i kategorier så som känslor, förnuft, önskan och verklighet. Trots det är det oöverblickbart och osymmetriskt. Fortfarande.