Ensam och frusen igen. Dagarna man får tillsammans känns det som att man har ett "riktigt" liv. Komma hem och mötas av någon. Handla och strosa i affärer tillsammans. Ligga i soffan och slötitta serier tillsammans. Allting blir så mycket mer värt! Givetvis pratar vi om hur vi ska lösa situationen i framtiden för att få mer tid tillsammans, det vill säga, vi pratar om flytt. Det svåra är att jag de facto inte är stormförtjust i tanken att bo mitt i Sthlm och P är inte stormförtjust i tanken att lämna Sthlm för en mindre stad. Man ska dessutom lämna jobb, vänner och i mitt fall familj. I framtiden när barn blir aktuellt vill jag även gärna ha nära till bådas familj, Det tål minst sagt att tänkas på. Jag tycker inte att man kan resonera som så att "älskar man varandra så är det bara att flytta". Det är klart att om man har varandra och verkligen vill leva ihop så betyder det mycket. Men. Jobb, vänner och familj betyder också mycket. Och trivs man inte där man bor, så påverkar det dessutom allt detta. Så detta är ett beslut som vi helt enkelt kommer få låta växa fram på något vis.