På Drottninggatan i Stockholm huserar ett antal tiggare. Det är en frekvent syn och P går där i princip varje dag och har gjort vissa iakttagelser, som nu även andra verkar ha gjort då det tydligen var ett inslag på TV idag, där man uppmanades att inte skänka pengar. En stor andel av dem är fördmodligen varken hemlösa eller lider av olika åkommor och ordet "liga" har kommit på tal. Hur som helst, ska man ge något till tiggande människor så tycker jag att det är mat i så fall. Köp en korv med bröd och sätt i handen på dem istället vettja.

Jag känner idag av varje muskel i min rygg. I vanliga fall när man inte ridit under en tid så känner man av insida lår. Vet inte om jag fokuserat extra mycket på min sits och rygg, alternativt spänt mig kanske. Red ut imorse och mulen min var, förutom lite ryck och tittande, from som ett lamm vilket förvånar mig, men det var skönt att slippa flygtur.

Sedan var jag effektiv på jobbet. Tror i och för sig inte det beror på "nu har du laddat med ny energi efter semestern" som man gärna slänger sig med utan snarare att jag ville hålla arbetstiden och komma hem och vårda mitt liv. Vilket jag nu gjort genom att plocka i ordning, packa upp, fixa mat och umgås med min måndags tv-kväll. Får ta tag i det där med att skaffa ett liv imorgon. I ärlighetens namn så har jag nog sällan vetat så lite om mig själv, vad som händer där inne, vad jag bör göra och vad jag vill och borde göra än vad jag gör nu. Jag känner mig sjukligt förvirrad. Som att jag är oförmögen att stanna upp, lyssna, känna, vara förnuftig, tänka klart en tanke och lyckas uppbåda något som skulle likna klarhet eller beslut. Det finns inget sådant i min värld nu. Det känns som att jag står mitt ute i något som omger mig så tätt att jag inte kan se, jag snurrar runt runt runt med mina tankar tills jag är alldeles yr. Och när man är yr, kan man inte se rakt.

Så jag vet bara inte. Det känns som att jag å ena sidan reflekterar över något helt i onödan. Som att jag skapar något när jag är själv som bekymrar mig som egentligen inte finns. Å andra sidan känns det som att jag verkligen behöver ta mig en funderare och känna in och komma fram till något. Å tredje sidan som att jag borde sluta fundera så mycket och bara ta ett beslut. Å fjärde sidan som att jag innerst inne redan vet, men eftersom det skrämmer mig väljer jag att blunda för det. Å femte sidan som att jag bara skulle vilja göra något helt oväntat och vända upp och ner på mitt liv. Och sjätte sidan att jag bara ska hålla tyst och gå på... ja, vad då?

Ni kanske kan ana min ambivalens?